Hjärnan yr runt likt snö och regnblandningen som drabbade Högdalen igår natt. Jag försöker planera studier och arbete för våren och det är som att lägga ett pussel med många bitar, kanske för många nu när antagningsbeskeden till vårens kurser helt plötsligt börjar snöa in. Först var jag reserv på allt jag sökt, nu är jag plötsligt antagen till en hel radda kurser, så många att jag måste tacka nej till fler än en. Nu gäller det bara att välja och jag har valt att studera två litteraturkurser, en för att det är den jag tänkt från början och en annan för att jag inte kan låta bli. Den första om Ungdomslitteratur och den andra om Astrid Lindgren. Sitter och skriver på Espresso House i Globen, blicken riktat i i Globens vita och runda vägg med en grönt te i handen. Vad är det med vintern och tedrickarlustan? Sist drack jag deras chailatte och kan starkt rekommendera att inte ta den. Hujedamej för sött te! Nu prövar jag lyckan med vanligt grönt te med en …

Den första arbetsveckan har passerat och jag vet inte riktigt om jag förstod att jag jobbade. Jag skriver mer än någonsin och med det menar jag inte att jag skriver effektivt, eller på något särskilt projekt utan skrivandet pågår konstant, i mitt huvud och i mina fingrar. Jag började läsa Gun- Britt Sundströms Skrivliv under veckan och böcker om skrivande inspirerar. Natten har inte passerat obemärkt förbi. Trump har som alltid varit i sitt esse och har nu vänt helt, men det verkar ha spelat föga roll för Twitter har kort och gott tagit bort Donalds konto. Så kan det gå när inte haspen är på och äntligen gjorde ett socialt medium slag i saken, Donalds största kommunikationskanal dessutom. Är världen äntligen Trumpfri? Idag ska jag ta en sväng in till den stora staden, rasta munskyddet och träffa Sofia och den där andra resebloggaren jag känner, Johnny. Vår konstellation var i Uzbekistan för snart två år sedan, något jag fortfarande inte bloggat om. Jag gör sannerligen lite som jag vill jag, resebloggaren som resebloggar lite …

Mornar är ofta intressanta när man sover lite längre, ni vet när man sovit så länge att man börjar drömma på riktigt och vaknar i ett hopkok av förvrängd verklighet. I natt var en sådan natt (säkerligen till följd av min långa ledighet med allt längre sovmorgnar), när jag var inblandad i en fullständig jakt, så hemskt att jag knappt kan sätta ord på hur stressad jag var när jag vaknade. I drömmen kör jag bil snabbare än jag någonsin kört och pratar i telefon samtidigt. Ett hopkok av tankar kring framtida vaccinering, eventuella följdsjukdomar, andra rädslor och actionfilm. Men vi går inte händelserna i förväg, jag backar bandet och berättar om drömmen istället. En tidigt morgon är jag på sjukhuset och träffar min husläkare, en snygg dam i sina bästa år, och får en spruta. Precis som vanligt efter min spruta går jag ut på parkeringen och blir plötsligt kidnappad av tre män i mörka kläder och insläpad i en mörk stadsjeep. Sen minns jag bara vagt något om en rondell och att jag …

Det sista jag skrev var den 30 december 2018 och den 20 december 2020 började jag igen. Det krävs en jul, en två veckors semester av långa sovmornar för att börja. Kanske är jul dagbokstider, trots allt. Det känns i fingrarna hur längesedan det var jag skrev en riktig pappdagbok. Hur länge sedan det var jag skrev för hand. Märklig känsla. Testa så får du se vad jag menar! Jag och Linda började prata om det häromdagen på telefon, om att dagens barn inte direkt kan skriva förhand. En konst som hålla på att gå förlorad? Tror den var förlorad ungefär när jag var 14 år efter alla de där timmarna på ICQ. Sedan den 20e december har jag nog skrivit ett tjugotal sidor och jag öser ur mig text. Utan krav på prestation presterar jag en oändlig mängd. Kanske ska jag börja eller bara fortsätta dagboksblogga här igen också, utan bild om ja inte har något, bara ett aldrig sinande flöde av tankar och text, här och nu. Det är nog trots allt så …