Resor
Leave a comment

Det går en svart katt över Skebokvarnsvägen

Hårda bud i Mellerud och nu lockdown, fast ändå inte. En andra våg av restriktioner entrar våra liv på en dreadful torsdag och ett stycke resedagbok goes virusdagbok, återigen.

Det är långhelg och jag har tagit ledigt. Jag sitter vid svärföräldrarnas köksbord i norra Uppland medan de stökar i köket och Erik sitter i soffan och dricker morgonkaffet. Jag läser ifatt på mina vänners bloggar och annat jag läsecrejvar och kan konstatera att resebloggsbranschen är fortsatt haltande och om en får tro Högdalens anslagstavla på Facebook, en hel rad katter på vift och saknas sina ägare. Ett SoMe- samhälle fyllt av vilse katter, ord som lockdown med allt fler krönikor och ledarsidor som beskriver det sociala fenomen som nu följer ett år av karantän och allmänna restriktioner.

Vad håller egentligen på att hända? Är det hur vi har det eller hur vi tar det? – en klyscha med toner av en rad sci-fi-filmers närvaro i accenten. Vi kryper in i familjens trygga famn och minskar våra ytliga sociala kontakter och ser på när staten styr. Vi återgår till att jobba hemma, eller fortsätter, en eventuell dyrköpt frihet där arbetsmiljön får sig en törn och ökade prestationskrav kommer till följd av vad det verkar vara, en ökad (tillfällig) prestation när vi får som vi tror att vi vill.

Hur ska vi ta en andra vända av restriktioner eller *spott spott tre gånger över axeln* restriktioner som är här för att stanna, när vi hanterade den förra med att sätta livet på paus, fokusera på jobbet och vänta på att faran blåser över?

Lisas inlägg om att vara deppig, trots ett liv fyllt av förmåner är väl värt sin läsning, för någonstans är de flesta i Sverige mig själv inkluderad i denna kategorien. Vad är jag att gnälla, jag har ju mina ägg på bordet, även om jag inte kan äta dem bredvid min familj vid jul. Lite extra arbete har väl inte skadat någon i medelklassen?

Men någonstans är vi nu här. Mitt i den andra vågen och knappt han vi se väggen av vattenmassa komma innan vi finner oss simmande i en seg sörja av avbokade middagar, brist på social interaktion och utövande av det egna fritidsintresset.

Jag själv skulle tävla i squash för första gången i livet nästa helg och står nu inför en november där all tävling är inställd och träningen hotad. Den svarta katten gick över min gata och mitt spott över axeln hjälpte föga.

FoHäMy, när du passerar Skebokvarnsvägen så snällt vill jag bara säga: Jag behöver mina vänner, jag behöver min squash och jag behöver mina resor för att förbli densamma. Det är också allt jag behöver.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.