Livet susar förbi för mig just nu. Arbetet har börjat för hösten och möten pockar på. Jag har börjat min ”Skriva och illustrera en barnboks” – kurs, där slutmålet kanske inte är att skriva en barnbok men kanske ändå och jag har äntligen fått min elcykel! Min kära elcykel som förgyller mitt liv, men som jag redan ständigt oroar mig kommer att bli tagen ifrån mig. Den är redan som en nära vän och det gör ont vid tanken att den står ensam där nere i cykelgaraget utan mitt vakande öga. Cykelgaraget, vilket ocharmigt ställe förresten.

Det är morgon och den andra hälften dricker sitt kaffe på sängen. Det är alldeles, alldeles tyst, en skön stund på morgonen ensam vid köksbordet med Nisse jagandes vid raggsockorna. Jag tar den här tiden att skriva, innan jobbet börjar, dagen rusar vidare och kvällen händer. Jag har spelat squash hela veckan, tack gode gud (!) efter en vecka med förkylning och ska ikväll vila från träning med en nyfunnen pysslarkompis. Jag har så mycket projekt jag vill göra och Erik flera, vart ska vi börja? Makraméampel, små grindar till Nisse och att måla kakel i badrummet (som för övrigt verkar risky).

Är inte hösten pysslarnas årstid trots allt?

Med bilderna i inlägget vill jag visa septemberkontrasterna. Sol och dimma, varmt och blekt, kallt, kväll och morgon, glädje och sorg. Jag lämnade in min första uppgift i barnboksskriveriet igår och nästa uppgift handlar om att förmedla känsla, för mig så enkelt i foto, troligen inte lika enkelt i en illustrerad bild, men man kan ju hoppas.

Vågar jag visa min första illustration?

Ja, jag visar den, håll i hatten!

Lite Tove Jansson möter Katarina och det får väl vara okej att vara starkt inspirerad av någon, såhär i början tänker jag. Att hitta sin stil, tar tid. Det tog lång tid med foto vill jag minnas, kanske flera år, men nu sitter det i ryggmärgen, i alla fall. Det trodde man ju aldrig skulle hända när man började.

Jag tycker om färgglada bilder med mycket detaljer blandat med det enkla, kontraster och färger som smälter samma på samma gång, udda former och inte helt korrekt perspektiv blandat med klassiska kompositioner. Jag älskar melankoli men inte sorg, skräckblandad glädje, men inte den romantiska glädjen. Jag är ett virrvarr av smak och det blir ibland inte alltid helt enkelt att sammanfoga, ens för den som är skapt så själv. Med det sagt;

Ris eller ros? Pannkaka eller kladdkaka?

Katarina