Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då.

Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar.

Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade att jag lärde mig har sköljt över mig de senast två dagarna. Sofia har fått erfara, min ringa erfarenhet, av Norpan, med enkla fraser och pekande finger ”Där Sofia, där bodde jag, i rummet ovanför dörröppningen i det inte så fina huset” och ”Där, där, fikade jag. Kaffe och bakelse kostade 36 kronor! Kan du fatta!?”.

Nej, ingen fattar nog, mer än vi som bodde där just då.

Jag skickar en bild till min studiekompis som i eld och lågor utropar ”Jag blir nostalgisk bara jag tänker på det!”.

Jag dricker mitt kaffe ur min nya kopp från Frostviken. Den är blå för jag gillar blått porslin. För den som inte vet vart Frostviken är, får gissa. Det låter som en del av en fornnordisk saga och det är det kanske, för Jormvattnet ligger alldeles där bredvid.

De två dagarna i Norrköping inspirerar lyfter min inspiration. Det är egentligen också därför jag reser, för minnen, kultur, historia och samtalen som sker med resesällskapet och med lokalbefolkningen. Resorna tar mig framåt även om de först mest håller mig sysselsatt och bollar mig runt likt jag bollar runt en squashboll på squashbanan. Trots att resande är en mycket liten (tidsmässig)del av mitt liv, kolorerar det hela min tillvaro. Därför krävs det mer än ett virus att få mig att sluta.

Katarina