Resor
comments 4

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det. Läsa om den alltså.

Min favoritbok från när jag var barn heter Över alla hinder och kom med Pollux hästbokklubb 1995. Jag var 11 år och läste den fyra gånger på raken och då menar jag raken, att jag bara fortsatte från början när sista raden var slut, i samma andetag. Den finns på bokbörsen för 25 kronor jag känner att jag vill ha den, att jag måste ha den.

Jag kan sakna den känslan hästlektyr gav mig när jag var i den ålder, så in i vassen, att jag tänker att om jag ska komma härifrån med baddräkten i behåll måste jag läsa om Över alla hinder.

Näräventyr, i skogen på väg hem från jobbet.

Men i nästa stund vet jag att jag inte får det, för boken kommer inte vara densamma och den där sakna känslan kommer aldrig mer komma tillbaka, det vet jag ju.

Varför är det så att de känslor man kände som barn aldrig riktigt kommer tillbaka som vuxen? Varför kan man längta mera som barn eller ung vuxen? Känna mera? Leva mera?

Även om jag läser nu, kanske mer än på väldigt många år, så läser jag inte på det sätt som jag läste som 11 åring. Uppslukad.

Jag saknar uppslukadheten. Kan den här tiden ge mig uppslukadheten tillbaka?

Katarina

4 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.