Det fräser och smattrar från spisen. Erik slår i lådorna och besticken rasslar obekvämt till följd. Det doftar rosmarin, kanske ett stänk pasta. Fotsulor mot linoleummatta-ljud varvas med något knorrande, jag tror det är Erik som tänker, då kommer det, knorret. Sinnesintrycken är många i vårt nya kök.

Tulpanerna jag fick gratis för att Interflora först förlagt mitt blommogram står på bordet och har växt sig för stora för sin vas. De står i motljus och solens strålar strilar mellan bladen och försvinner sedan ned bakom taknocken på funkislängorna mitt över.

Jag funderar hur jag ska gå vidare med mitt (rese)bloggande i denna tid, nu när skrivglädjen återvänt men samhället så dramatiskt ändrats. Vad har jag att säga och vad vill en höra? En messenger facebook- grupp bryter min tanketystnad och talar om att viruset tagit ännu oväntad sväng, att Adam har slukats ned i det svarta hålet. Plötsligt är ljudet från köksfläkten det enda jag hör.

Jag antar att olika saker tar olika hårt i olika tider, men det känns ändå i hjärtat ordentligt att läsa att Adam Alsing har gått bort. ”Dessa arma människor” som Astrid skulle ha sagt. ”Ingen går säker” som WHO säger.

Jag tar det ett steg i taget och tänker att jag återgår till det enkla först, att dagboka här och se vart det för mig. Resan livet känns välbehövlig och högst relevant när den sociala kontakten allt mer rinner mellan fingrarna och en finner sig ensamt stirra in i väggen allt större del av tiden.

Katarina