Resor
comments 12

Skrivet av er under sommaren

Ibland funderar jag på vad som driver en att blogga? Sällan kommer jag fram till ett givet svar. Kanske är det lyckan i att skriva av sig och veta i alla fall någon läser? Eller är det för läsaren, för att ni ska ha något att läsa i mobilen på morgonen när ni vaknar där i sängen? Eller är det helt av egocentriska skäl, självförverkligande, där läsaren är mindre viktig?

 

Extra mysiga kommentarer när ni vill följa med på resan.

Hur som haver som skriver jag och jag får skriven text tillbaka i form av kommentarer. Min blogg är öppen för att bli kommenterad på och jag tycker fortfarande det är så himla roligt att få dem, stora och små. Reflektioner kring vad som händer i världen varvas med ”Gud vad fint” och ”Där var jag på 80 – talet, står huset fortfarande kvar?”.

Det är alltid en fördel att skriva en blogg som skapar känslor och inspirerar och det får en väl säga att en reseblogg ofta gör.

Jag gillar särskilt mycket känslan av att ha ”med er på resan” och de kommentarerna som följer då. Som att ni är där bredvid mig på berget och blickar ut över utsikten eller i bilstolen bredvid när jag kör fel. Kanske är det därför det är så kul med Instagramstories, just på grund av direktresponsen?

Klänningen som inte bara en utan två tulltjänstemän hade en kommentar om.

De genuint superfina kommentarerna som man bara vill dö när man får.

Lite var det väl också detta som också var läskigt i bloggens begynnelse. Alla kommenterar en inte riktigt vet vad en ska svara på, särskild när en blir ställd mot väggen och då tar som yttersta kritik mot en själv som person. Men någonstans längs vägen har det gått över och kommentarer ger aldrig ont i magen längre.

Det var många som älskade Seattle, likaså jag. Nyfikna var ni med.

Stark misstanke om att det här är mamma, mitt största fan, eventuellt.

Jag har än så länge haft fördelen att vara befriad från nättroll, de där människorna som helt oresonligt jagar en på nätet. De verkar sjukt svåra att bli av med. En kan ju ta sig rätten att radera kommentarer en inte vill ha på sin blogg, men verkar fungera sådär på de där trollen då de verkar fortsätta ändå och den etiken (det här att radera) känns kanske konstigt för läsaren? Eller vad känner ni om ni skrivit en kommentar och jag raderar den för att jag inte gillar innehållet? Många tänker sig nog en blogg som en plattform för yttrandefriheten inom området den skrivs, för alla. Jag som bloggare tänker dock att det är min plattform och om jag förstår det rätt med GDPR är jag också ansvarig för innehållet och kan bli dömd om andra delar olagligt material på min plattform (vilket i slutändan betyder att jag som bloggare måste reglera min plattform)? Men vem vet egentligen med det där GDPR.

Gulliga kommentarer av mina bästa bloggkompisar. När kommentarsfältet blir ett sätt att hålla kontakten. 

Genom åren har jag fått många kommentarer, som värmer och som jag sparar till en rainy day. Att dra fram när livet känns lite vissnare. Det är så härligt med alla lite längre kommentarer, som likt uppsatser svarar på alla mina funderingar jag haft i ett blogginlägg. Det här inlägget är fyllt av just det. Era kommentarer, stora och små och alltid så rungande positiva.

Katarina

Känns som jag kanske måste åka till det där Ålandet och hälsa på den här Ulrika också.

När Dryden säger ”älsk” då vet en att den faller han i smaken.

Det är bra att du älskar allt Lena. Gillar hela dig också.

Flyttar snart till en stuga nära dig.

Inte helt överens. Vet fortfarande inte om Keb var det bästa eller det värsta jag gjort.

När man älskar sitt Tornedalen.

12 Comments

  1. Älsk på fina kommentarer (och inlägg som dessa!)! 😀

    Gick faktiskt, i jakten på morgonens första kaffe för en stund sedan, och funderade just på det du inleder med. Vad det är som driver en att blogga. En extra månadslön eller två när man har det som hobby? Alla resor man gör, som är ett resultat av bloggen? Eller för ens egen egoistiska del av hjärnan? Kom väl fram till slut fram att det är för alla nya människor man lärt känna de fyra senaste åren. Livet skulle vara bra tomt utan er.

    • Katarina says

      Ja självförverkligande är nog en stor drivkraft. Men efteråt när man bloggat en stund så har man ju insett att all kamratskap vetkligen är en bonus. ❤️

  2. Alltså vilket mysigt inlägg det här var! Att uppleva allt genom kommentarer och andra läsares ögon. Så fint :O Man borde samla alla de finaste kommentarerna i en liten burk.

    + vill också hälsa på Ulrika på Åland!!!

    • Katarina says

      Ja men visst får man så himla mycket fina kommentarer. ❤️? tack. Haha en kommentarsburk.

    • Katarina says

      Vi kanske kan ta en liten bloggtrip till Ulrica. Undrar om hon sett detta? ??

      • NÄMEN! såg detta (inlägget och era kommentater) först nu 😉 klart ni ska komma hit!!! och vad fint att få påminnelsen att det faktiskt spelar roll att man tar sig tiden att ge den där feedbacken man tänker på, men kanske inte alltid verbaliserar <3

  3. Härligt inspirerande inlägg!
    Funderar på det där emellanåt, varför en ägnar så mycket tid till detta bloggande. Håller mycket med den där Dryden;-) om behållning med alla mysiga människor som jag får omge mig med. Men även en möjlighet att få utlopp för kreativiteten när den pockar på. Dessutom får bloggen faktiskt upp min häck ur soffan och ut i naturen bara för att få inspiration till ett nytt inlägg. Och bara det är ju egentligen skäl nog:)

    • Katarina says

      Ja alltså både det med alla människor men också att den ser till att en kommer ut. Det är verkligen ngt positivt med det. Man liksom tar sig för att göra det mesta av livet för att bloggen finns där. En egen liten motor. ❤️

  4. Åh vilket fint inlägg! +1 på att älska allt här 🙂 Jag tror det har växt och ändras för mig, varför jag bloggat. Började som en dagbok för sin egna skull. Blev en plats att visa mina foton på. Sen blev det jobb, jobb och jobb. Nu försöker jag landa där emellan. Det kan vara jobb, men jag skriver för att jag vill spara minnen. Jag gillar det kreativa i att skapa historier med text och ord.

    Oavsett hur jag bloggat, och varför, har dock alltid kommentarerna funnits där. Fina och engagerande. Jag hade en liten period på blogg.se då jag fick lite skit men det är sen länge ett minne blott. Nu är allt bara så fint.

    • Katarina says

      Men tack. ❤️ Jasså hade du en tid när du fick lite skit? Nu blir jag nyfiken. Var d bara troll allmänt eller? Eller rörde d ngt specifikt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.