Resor
comments 13

Skrivet av er under sommaren

Ibland funderar jag på vad som driver en att blogga? Sällan kommer jag fram till ett givet svar. Kanske är det lyckan i att skriva av sig och veta i alla fall någon läser? Eller är det för läsaren, för att ni ska ha något att läsa i mobilen på morgonen när ni vaknar där i sängen? Eller är det helt av egocentriska skäl, självförverkligande, där läsaren är mindre viktig?

 

Extra mysiga kommentarer när ni vill följa med på resan.

Hur som haver som skriver jag och jag får skriven text tillbaka i form av kommentarer. Min blogg är öppen för att bli kommenterad på och jag tycker fortfarande det är så himla roligt att få dem, stora och små. Reflektioner kring vad som händer i världen varvas med ”Gud vad fint” och ”Där var jag på 80 – talet, står huset fortfarande kvar?”.

Det är alltid en fördel att skriva en blogg som skapar känslor och inspirerar och det får en väl säga att en reseblogg ofta gör.

Jag gillar särskilt mycket känslan av att ha ”med er på resan” och de kommentarerna som följer då. Som att ni är där bredvid mig på berget och blickar ut över utsikten eller i bilstolen bredvid när jag kör fel. Kanske är det därför det är så kul med Instagramstories, just på grund av direktresponsen?

Klänningen som inte bara en utan två tulltjänstemän hade en kommentar om.

De genuint superfina kommentarerna som man bara vill dö när man får.

Lite var det väl också detta som också var läskigt i bloggens begynnelse. Alla kommenterar en inte riktigt vet vad en ska svara på, särskild när en blir ställd mot väggen och då tar som yttersta kritik mot en själv som person. Men någonstans längs vägen har det gått över och kommentarer ger aldrig ont i magen längre.

Det var många som älskade Seattle, likaså jag. Nyfikna var ni med.

Stark misstanke om att det här är mamma, mitt största fan, eventuellt.

Jag har än så länge haft fördelen att vara befriad från nättroll, de där människorna som helt oresonligt jagar en på nätet. De verkar sjukt svåra att bli av med. En kan ju ta sig rätten att radera kommentarer en inte vill ha på sin blogg, men verkar fungera sådär på de där trollen då de verkar fortsätta ändå och den etiken (det här att radera) känns kanske konstigt för läsaren? Eller vad känner ni om ni skrivit en kommentar och jag raderar den för att jag inte gillar innehållet? Många tänker sig nog en blogg som en plattform för yttrandefriheten inom området den skrivs, för alla. Jag som bloggare tänker dock att det är min plattform och om jag förstår det rätt med GDPR är jag också ansvarig för innehållet och kan bli dömd om andra delar olagligt material på min plattform (vilket i slutändan betyder att jag som bloggare måste reglera min plattform)? Men vem vet egentligen med det där GDPR.

Gulliga kommentarer av mina bästa bloggkompisar. När kommentarsfältet blir ett sätt att hålla kontakten. 

Genom åren har jag fått många kommentarer, som värmer och som jag sparar till en rainy day. Att dra fram när livet känns lite vissnare. Det är så härligt med alla lite längre kommentarer, som likt uppsatser svarar på alla mina funderingar jag haft i ett blogginlägg. Det här inlägget är fyllt av just det. Era kommentarer, stora och små och alltid så rungande positiva.

Katarina

Känns som jag kanske måste åka till det där Ålandet och hälsa på den här Ulrika också.

När Dryden säger ”älsk” då vet en att den faller han i smaken.

Det är bra att du älskar allt Lena. Gillar hela dig också.

Flyttar snart till en stuga nära dig.

Inte helt överens. Vet fortfarande inte om Keb var det bästa eller det värsta jag gjort.

När man älskar sitt Tornedalen.

13 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.