Sensommar- krönika
Sensommaren är här och hösten väntar på sin tur. Sin tur att kliva in i vår vardag med virvlande gula och röda vindar, kyliga och dimmiga morgontimmar och alla mina favoritfärger i en enda stor mix. Jag är ju en hösttjej och jag riktigt längtar efter den. För vi har väl ändå fått allt vi behöver i sommar? Med varm temp genom hela Tornedalen, remarkabla vyer i Alaska och tom lite solbränna har sommaren gjort vad den kan för att förbereda mig för vad jag tror kommer bli en tuff höst, personligen och för Sverige som land.
Några timmar i solen skänker på sätt och vis livet tillbaka efter en lång och mörk vinter. Missförstå mig rätt nu, jag tänker inte förvandlas till Trisskvinnan men lite solbränna kan jag väl unna mig i mina 30 – something.
Det känns som att det kan komma att bli en lång vinter igen. Med ett valkort som gjort sig påmint i brevlådan i veckan, ett SD-2018 – affischerat Stockholm och att mina semesterdagar så gott som är slut, väger ungefär lika tungt på emot-listan för hösten.
Ångesten över att behöva välja kryper på. Ångesten över Sverigedemokraternas framfart. Ett parti som ger mig ångest bara när jag hör namnet. Jag blir förvånad om och om igen kring hur många som tycks tycka att de ens är ett alternativ att rösta på. Tårarna rinner längs 16 åriga Katarinas kinder, hon som skrev en hel lång uppsats om just dem, förfasades över deras människosyn och våld och tänkte att som tur är är ju Sveriges befolkning klokare än så. Just hon kan inte alls riktigt förstå hur vi nu snart 20 år senare för längesedan röstat in dem i Riksdagen och snart gör dem till nära Sveriges största parti.
Trots att Sverigedemokraterna tagit en dusch eller två de senaste 20 åren är de ju fortfarande främlingsfientliga. Punkt.
När en förtränger valet och fokuserar på utsikten
Det tar emot att låta insikten sjunka in och förstå att folk i Sverige är så mycket mer främlingsfientliga än vad jag hela tiden velat tro. Visst går det att gömma sig bakom ”men folk är inte pålästa” eller annat jadder. Men någonstans har vi ju gått i samma skola, läst samma tidningar och använt samma Facebook. Vi har läst om nazismen om och om och om igen, allihop. Vi uppväxta i Sverige har nästan alla träffat överlevare från förintelsen och hört det som inte borde få hända, återberättas. Vi vet att det kan hända igen. Någonstans är det dags att inse att folk inte är dumma. Folk tycker väl helt enkelt en invandringspolitik där man stänger gränserna är rätt väg att gå och inte som jag, början till förfallet. Och med folk menar jag män, för det verkar mest de som gillar de där Sverigedemokraterna, när det kommer till kritan.
Sverige som det såg ut, tidigt 1900-tal.
”Den enda konsekvens för mig i närtid blir att det blir svårt att dejta”
Men enough said om ett parti jag trodde jag skrivit klart om på gymnasiet. Jag har inte mer att göra än att vänta på valresultatet och hantera konsekvenserna precis som alla andra, där den enda konsekvens för mig i närtid är att det kommer bli svårt att dejta (uppenbarligen, som att det inte redan var det). Att jag skulle bli av med mitt medborgarskap så pro-Sverige som jag är är väl knappast troligt, inte just nu i alla fall. Det känns och andra sidan inte särskilt långt bort att det som kan verka som en liten grej med få drabbade snart inkluderar motståndare till Sverigedemokraternas politik också och då ligger jag väl plötsligt lite risigare till. Men den dagen, den sorgen.
Den dagen söker jag asyl på Färöarna.
Katarina
Disclaimer -> Anhängare till Sverigedemokraterna undanbedes vänligen men bestämt att hänga här, samt alla som nu tänker tanken att skriva något pro Sverigedemokraterna. Jag är ledsen men tar mig rätten att ta bort de kommentarerna jag vill. Den här blogginlägget är inte demokratiskt eller öppet för debatt. Men det betyder inte att folk inte får kommentera, så kommentera på vetja. Det värsta som kan hända är ju att kommentaren blir borttagen eller ja polisanmäld om något olagligt dyker upp då.
4 Comments