Del två av Äntligen vilses sommar är här och innebär vad en kan tro vara en klimatflykt norrut (alla som känner mig vet att Stockholm just nu inte är rätt element för mig), men med väderleksrapporten i hand, verkar det inte mycket bättre i Norrbotten. Med eldningsförbud och nära 30 grader i Karesuando, där vi förra året konstaterade värmebölja och playa-time vid 21 heta grader så verkar ju ändå svenska klimatet fått spunk. Packningsstress och klimatstress varvas nu hemma i Stockholmslägenheten med resorb, en ond hals och tankar om tänk om det aldrig slutar?

Stressen till trots så ämnar jag vara en klimatflykting i kropp och själ och sluta bländas av den jordsliga problematiken och acceptera att det är nu jag lever även om meningen ”Vad fan har vi gjort?” hänger tungt över axlarna. Jag behöver ett break, för ett 34 graders Sthlm lämnar ingen oberörd, så länge en inte stoppar huvudet i sanden och det är väl kanske ändå inte min melodi.

Men hur som haver, nu drar hon norrut.

Rutten då?

Idag styr jag kosan mot Umeå till min kompis Linda, tillsammans med Sofia och Martina. I Umeå stannar inte lasset utan vi åker vidare så långt mot Luleå vi bara orkar och slår upp tältet där det känns bra. Sofia och Martina ska fjällvandra så snälla som vi är lämpar vi dem på Luleå tågstation för vidare färd till mina kompisar i Karesuando. Där väntar Helena med familj och ett Dansklacken på Dosan, 2.0.

I två veckor sedan ska jag och Linda roadtripa Norrland – dit nosen på vita pärlan pekar och dit vi vill åka. Vi planerar för dagar i Tornedalen, vandring till Keb (beroende på min hals osv) och vidare mot Lofoten. Fokus är på naturens vackerhet och allt det där dolda i norr som bara väntar på oss. Och så en och annan kompis förstås.

Är ni taggade för lite roadtrip? Det är baskemig jag iaf.

Katarina