Resor
comments 17

Tågluff i ett snöfyllt Norrland – 4 byar med vintercharm

Tre bloggare mot snön med en gnistrande soluppgång över Lapporten, händer mot släta pelare på ishotellet och en krispig kyrka i Karesuando. Polarcirkelexpessen mot Sveriges norra nejder har bara börjat.

Sofia, i en isande kall Abiskojåkka, Abiskos ravin.

Tågluff i ett snöfyllt Norrland – 4 byar med vintercharm

Förra vintern packade jag och Sofia väskan och gjorde en tågluff norr ut för att hälsa på Helena som säsongade i Kiruna med bröder i Karesuando. Vi bestämde oss tidigt för att ta tåget och boka egen kupé på SJs Arctic Circle train från Stockholm till Kiruna.

Tågluffa till norra Sverige

Arctic Circle Train

Bara namnet på Arctic Circle train är halva resan värd. Tåget som går till polcirkeln. Inte direkt lika magiskt är tåget som jag och Sofia kliver på på Stockholms central, en mörk eftermiddag i februari förra året men visst väger namnet upp, ändå.

Vi har bokat en egen kupé, betalat barnpris för det tredje sätet. Att få plats tre personer i en sådan kupé är kanske inte det enklaste utan två personer visar sig alldeles lagom. En får ett litet handfat på köpet och tillgång till dusch, i vilket fall indikerar de olika nyckelkorten det på väggen. Laddade med chips, prosecco och raggsockor för en stunds bloggande kryper vi ner i ett gungande säte och jag livebloggar. På något vis passar det så bra tillsammans, tåg och blogg, tågblogg, en egen genre.

Jag älskar att sova på tåg och något jag gör bara för att jag tycker om det. Det är något särskilt med den vaggande känslan och jag upplever ofta att jag sover extra bra.

Vi vaknar tidigt morgonen efter, inte av de normala tågvärdsknackningarna, utan av att det är signalfel i Nattavaara. Under natten har många vagnar kopplats på och det är en lång väg till restaurangvagnen, dit vi får gå för att få mer information om vad som händer. Vi blir snuvade på vår tågsoluppgång över vintriga vidder, något kvar på listan om vad jag drömmer om och får istället för härligt tuffande hoppa på en buss som tar oss till Kiruna.

Snabba tips för en resa med Arctic Circle Train

# Restaurangvagnen När hunger sätter in går det bra att bege sig till restaurangvagnen. Vi äter båda vegetarisk lasagne och dricker ett prisvärt vin.

# Gör i ordning dig hemma När du reser med nattåg är det bra att göra sig i ordning hemma. Undvik smink då tåg har begränsat med vatten. Om du bor tillsammans med andra, ha underställ på så att du snabbt kan krypa ner och vaggas till sömns, helst innan du når Gävle. När du åker längre nattåg som Arctic Circle Train, kanske du inte somnar innan Gävle, men kommer ändå vara glad över att du är redo för sängen i ett nafs.

# Om du drabbas av förseningar har SJ en väl fungerande sida där du kan begära ut ersättning. Vid försening på en distans över 150 km och mer än 120 min tid får en både 50% av biljetten tillbaka och ofta gratis mat av något slag. Under vår resa norröver fick vi mellan 600-700 kr tillbaka per person och frukost. Faktiskt inte helt illa ändå SJ.

Abisko

Efter en virvlande tågtur genom Sveriges nejder blev vi hämtade av Helena för direktfärd till Abisko.

Abisko är både en by och en nationalpark, en av Sveriges äldre. Här går Kungsleden förbi med ivriga sommarvandrare och när vi stannar till möter vi ringlade snö och ensamhet. Jag skriver skämtsamt att ”Den som ingen snö har, kommer till Abisko” och visst är det en sanning, om något modifierad. Vi möter en engelsman med fru som berättar att de nästan aldrig har snö och att det är därför de kommer hit.

Vi stannar en kort dag och en ögondödande vacker soluppgång, lagom länge för att se Abiskojåkka ravin, ta pulsen på Abisko Guest House, jaga norrsken och envist vänta på att dimman ska skingras över Lapporten.

Dalen i Abisko skapar mersmak och det är svårt att låta bli att skriva in den enkla sökfrasen vandring Abisko i sökfältet när fötterna landar på trasmattan i Stockholm kort därefter.

Kungsleden går rakt genom Abisko och lockar en ivrig googlande sommarvandrare.

Abiskojåkka ravin, snö och istäckt men förförisk ändå.

Att tampas med rädslor, motstånd och att uppleva frisk luft tillsammans är kärlek, på riktigt. Helena, på väg till nyfunna bekantskaper i Abisko. 

”Så alla kakor blir samma form”, säger Rachel och skrattar.

Skymning över Abisko Guesthouse.

Påväg mot Lapporten.

”Vi får en soluppgång över ensamhetens Abisko, över snö, rosa och skirande. Vi träffar en engelsman som fotograferar oss vid snökanten, med vetskapen om att vi har Abisko i ryggen. Makabert vackert och rakt in hjärtat. Det är de där soluppgångarna vi minns.”

Soluppgång över Lapporten.

Sofia i vackert morgonljus på väg från Abisko mot Jukkasjärvi.

Jukkasjärvi

Nutti Saami Siida och Ishotellet

 

Alldeles strax utanför Kiruna ligger den lilla byn Jukksajärvi. Här finns det berömda ishotellet och här finns renar. Nutti Saami Sida bjuder med gemytlig miljö in till ett besök, en guidad vandring eller genom att gå själv runt i samvisten, för att en ska lära sig mer om samekultur. Som en liten guldklimp i bäcken kan en mata renar med mossa och bli vänner med djuren.

Duortnoseatnu – Torne älv, nordsamiska

Strax brevid samevisten huserar Jukkasjärvis vackra röda kyrka och lite längre bort ishotellet i Jukkasjärvi. Får jag berätta en hemlighet? Jag vill så gärna träffa en vacker man att dela sovsäck med på ishotellet i Jukkasjärvi. Någonstans är en sovsäck i designiga minusgrader något av höjden av romantik för mig. Men om du som jag, varken har slantar eller lust att sova själv så kan en också njuta av ishotellet på dagtid. Att speja på isdesignsviter, ha en lugn stund i kyrkan eller testa en drink i ishotellets bar med väninnan är underhållande det också.

”Böljande blå is från Torne älv, karvad till det mest fascinerande av konststycke, ligger det där i norra Sverige och väntar på besök från världen över.”

 

Världarnas krig möter frusen Östersjö manet.

Vem behöver värme när is från Torneälv skapar något vackrare än en medelhavsstrand?

” Det enda jag vet om den samiska kulturen är är det jag har lärt mig i skolan och på Nordiska museet i Stockholm och förstås det jag lärde mig när jag jobbade ihop med samer i Grövelsjön, de där 10 talet åren sedan. ” – dvs inte så mycket.

” Som bonus kom vi dock på att vi kunde hälsa på renar. Så det gjorde vi. ”

”Längs hornen hänger basthuden lite i trasor och jag frågar våran guide varför det är så. Hon berättar att renarna skaver av huden för att vara fina för tjejrenarna. När de blir äldre så bryr de sig inte så mycket om hur de ser ut så då kan det bli lite hängigt och trassligt vid hornen. ” – lite som att vara människa, ung och fåfäng, gammal och obrydd

”Fötterna se lite ut som fyrtåiga paddlar och jag tänker att de måste vara superbraiga snöskor så renen enkelt tar sig fram.”

Karesuando med Mertajärvi i norr

I slutet av Norrskensvägen hittar en byn Karesuando. En by som vid en första anblick ser liten och inte så förfärligt mycket ut för världen. Men skenet bedrar och under ytan döljer sig en knutpunkt, mellan gammalt och nytt, Finland och Sverige och mellan same, finska och svenska kulturer. Här finns lite av allt i en salig blandning bland 300 invånare, en riksgräns, en camping, en mack och matbutik, ett renslakteri, knivtillverkning, Sveriges nordligaste isande vackra kyrka och himla vackra fjäll.

Någon mil söderöver bor mina vänner i den lilla byn Mertajärvi. Här har jag hälsat på två gånger. Kanske är tiden när sjöarna är täckta med is, den finaste årstiden. För att åka skoter får en ju så sällan annars göra.

Mertajärvi i all sin vintriga enkelhet.

Den där naturen. Vänner. Vänner i naturen. 

Skoterlivet.

Kiruna

Har du varit i Kiruna? Det hade inte jag innan jag var där förra året. Förhoppningsvis blir det inte min sista.

Det är med en tvetydig känsla jag tänker tillbaka på Kiruna. Ett så litet men stort samhälle, mycket likt där jag växte upp, men ändå inte. Ett samhälle som kretsar kring en stor gruva, LKAB och en undrar vad som finns under ytan om gruvan inte blir kvar. Skulle så många välja att stanna kvar i just Kiruna? Jag tror staden behöver en chans till från min sida och att Spis, Kiruna kyrka och klocktorn behöver ett besök till. Jag behöver undersöka Snusdosan, Spottkoppen och Mullbäcken igen. För likt förra årets isskapelser som ensamt blickar ut över gruvan och Ralph Erskinens kända arkitektur ser jag inte riktigt det andra verkar se, just ännu.

Brunch på Spis.

Kiruna kyrka, likt en same-kåta i ett böljande snölandskap.

Det kända klocktornet.

Snusdosan, Spottkoppen och Mullbäcken i bakgrunden- Ralph Erskinens design.

Vi avslutar resan med att skicka ett vykort.

17 Comments

  1. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK 5 | buketter, gitarr och afternoon tea. | REAKTIONISTA

  2. Pingback: När världen vimlar av tåginspiration | Resa medvetet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.