Schweiz
comments 13

Vår i Alperna

När något är så vackert att det gör ont i ögonen är det svårt att förhålla sig till. Jag står där stilla på gräsmattan och tänker att jag måste ta in atmosfären. Glöm nu inte bort det här Katarina. Det är sådana minnen du vill komma ihåg. Minnen att ta fram de där långa vinterdagarna på jobbet, när mörkret kryper på och Stockholms betongväggar kryper allt närmare. Minnen för livet. Minnen av våren, när den visar sig från sin bästa vårvintriga sida.

Ont i ögonen vacker vår i Kandersteg

Innan tanken rotat sig kommer Malin och Annelie ifatt och vi fotar varandra vid kyrkan där i Kandersteg, på vårt första fotostopp på väg mot Leukerbad från Adelboden, ömsom gapskrattandes ömsom sägande ”wow, är det här verkligen på riktigt?”. Malin, som bor i Adelboden, fattar inte att hon bor i en sådan miljö även om det också blir vardag till slut. Jag antar att kärleken till bergen hon beskriver är något särskilt.

Vem kan hoppa högst i Alperna? 

Kärleken till bergen

Jag har alltid känt en dragningskraft till bergen. En såndär känsla av att veta att jag älskar dem men inte riktigt förstår varför. En dragningskraft man kanske annars bara känner i relationer, när man är kär och tänker att man är det, men inte riktigt kan sätta fingret på varför. Känslan tycks vara för evigt när det kommer till bergen.

En fika vid Blausee

Nära Kandersteg ligger Blausee. En blå, smäktande klar sjö men dessvärre smärre turistjippo. Vi har tur med vädret och att det inte är säsong, vi får ett stycke sjö för oss själva, men tänker att under säsong finns det ingen sjö kvar att fota utan människor. Känslan av Schweiz är så. Liten yta, mycket människor och man får trängas men med en kärleksfull känsla och ömsesidig respekt.

Vi vandrar runt sjön och insuper atmosfären, motljuset, bergen, skratten från barn som jag nu kan uppskatta i lagom dos. Vi äter vår fika, en powerbar, häller upp en kopp pulverkaffe med hett ångande vatten från Annelies termos och berättar några historier mellan sex öron. Historier om ryggont, om vikt och om kärlek. Allt kan på något vis avhandlas på en promenad runt en sjö eller på en fem dagars roadtripp genom Schweiziska alper. Litet som stort. Inget är oviktigt.

Lötschberg tunnel

Färden går vidare med ett bil-tåg genom ett alpberg i Lötschberg tunnel. Tåget är gammalt, tunneln är mörk och tåget skakar lite olustigt. En konstig känsla, kanske förnimmelse av andra världskriget kryper på.

På andra sidan möts vi av hög höjd och serpentinvägar. Det är en lång färd ner innan vi når byn nedanför. Vi är på väg mot Leukerbad, en termalby i de Schweiziska bergen.

Serpentinvägar på hög höjd i Alperna

Att köra på hög höjd är spännande och läskigt på samma gång. Svängarna är snäva och det går hackigt. Från alla roadtrips är jag van att köra automatväxlad bil och jag glömmer flera gånger bort att växla både ner och upp, till mina passagerares förskräckelse. Men kanske är de mer rädda för höjden än min personlig körstil. Vägarna är smala, ofta utan räcke och gpsen lurar oss ut på ett avsides äventyr, där vägarna är i cykelvägsstorlek.

Jag ångrar aldrig att jag kör vilse. Det är alltid mödan värd. Det är där och då minnena skapas.

Så nästa gång du är ute och åker, ta en mindre väg och undvik motorvägarna. Det är vid de mindre vägarna guldkornen finns. Det är där minnena skapas.

Målet, Leukerbad är det som visar sig vara minst minnesvärt den där roadtripdagen i Schweiz. Vad som väntar är ett SPA fylld med personer till bredden, kanske som resten av Schweiz med mat som inte ens borde serveras dagisbarn, som fyller sin funktion om att bli mätt, med nöd och näppe och knappast tillför någon näring. Men efter en timmes vilsenhet i de alpiska bergen går även fiskpinnar ner. Och ungefär så är Schweiz mat. Dyr och inte särskilt god. Ofta blir en inte mätt, eller så blir en knökmätt och paltkomig. Plötsligt saknar jag det svenska lagom.

Ingen blondin så långt ögat kan nå i Schweiz.

Leukerbad – en stad i de Schweiziska bergen

Leukerbad, en mysig liten alpstad tornar upp sig och vi kör runt och runt för att slutligen hitta en parkering på baksidan av termalspaet. Ett varningstecken när det kommer till Schweiz och parkeringar. De kostar alltid en himla massa, trots att det är en miniby en ska parkera i.

Om det sämsta med Leukerbads spa är maten, kanske det bästa ändå är nakenbastun. Eftersom jag älskar att basta insisterar jag på att vi ska betala extra för en tur i bastulandskapet, något jag idag funderar på om jag ångrar. Kassörskan frågar två ggr om vi verkligen vill då det är delad bastu. Kanske borde jag ha hört varningsklockorna. Men, jag bastar ju alltid, så jag skakar jag av mig känslan och tänker, hur farligt kan det vara?

Jorå, så att. Föga anade jag att bastu utan badkläder betydde spritt språngande nakna män liggandes helt ogenerat överallt i bastulandskapet och promenerandes omkring i smala gångar där man när man får möte funderar på om man inte hellre hade kastat sig ut från närmsta fönster än mött en spritt språngandes näck man i inte sina bästa år.

(Tänker såhär i efterhand att jag förstört mig för alltid och att jag framöver ska bygga en egen bastu så att jag får vara ifred.)

Var är känslan av anständighet, Schweiziska män?

Men någonstans gillar jag äventyret och chocken vinner lite över olustighetskänslan. Jag fnittrar lite vid tanken att jag var mer pryd än jag tänkt mig och att det jag minns från Leukerbad är nakna män i en bastu. Men nu vet jag det.

På vägen hem stannar vi och fotograferar en stad i nattskymningsskrud. Bilden av det magiska landskapet etsar sig fast i minnet och suddar sakta ut bastuminnen som snart bara hägrar i fjärran.

Katarina

Bilderna på mig är fotograferade av Malin.

13 Comments

  1. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #13 | att klappa en fjäril och högskoleprovet. | REAKTIONISTA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.