Foto
comments 7

Fotodagbok: Urd

27e December 2016

Igår kväll efter en hel dags vila har min energi åter kommit varpå jag bestämmer mig för en sen kvällspromenad längs Gullringens gator. Stormen Urd sveper över Småland och om jag får säga det själv, så är det blåsigt. Men vad är väl lite vind om man har rätt kläder på sig?

Under natten ökar stormen och jag lyssnar på vinden, hur det knakar i träden och viner runt husknuten.

Jag vaknar på morgonen och det gör också solen. Vinden är bara ett minne blott. När jag är hemma brukar jag bege mig ut mycket i skogen varpå jag bestämmer mig för att ta en tur till min favoritplats, Norra Kvills nationalpark. Jag har fortfarande inte gått upp på idhöjden inne i parken och tänker att nu är det dags. Mamma oroar sig och säger ”akta så att inget träd faller ner på dig” men jag lyssnar bara på ett halvt öra.

Jag packar kaffetermos, äggmacka och en flaska vatten tillsammans med stativ och självutlösare med tanken om att fota självporträtt uppe på höjden och äta min äggmacka medan jag blickar ut över de småländska skogarna. Jag känner känslan redan innan jag sätter mig i bilen.

Urd

Halvvägs in i skogen har ett träd fallit över vägen. Det går dock komma förbi så det hindrar mig inte utan jag fortsätter mot nationalparken. Jag parkerar på parkeringsplatsen och kliver ur och och lyssnar på vinden. Det blåser inte särskilt mycket längre.

Jag vandrar över stock och sten, över fallna trädstammar inte bara från Urd utan även från tidigare stormar. Det gnisslar lite i träden och ju längre in i skogen jag kommer, ju mer knakar det.

En orre flyger hastigt upp framför mina fötter och jag står flämtande kvar. Det är konstigt att man kan vara rädd för skogen. Bakom varje gren tror jag mig se ett vildsvin hoppa fram, trots att jag nästa aldrig sett något tidigare. Och om inte vildsvin så är det mördare, som om de stod ute i en nationalpark och bara väntar på att oskyldiga lilla jag skulle få för sig att promenera förbi, mitt i en storm.

Denna dag är det dock stormen som skrämmer och halvvägs upp mot höjden hörs en kraft smäll och sedan ett kraschande ras när ett stort urskogsträd faller några hundra meter bort. Jag piper till, vänder mig och formligen springer mot bilen.

Det blir ingen utsikt eller några självporträtt idag heller. Jag möter inget vildsvin eller mördare i skogen, jag möter Urd. Hon påminner om att det är hon som styr ödet och väver livets väv.

Katarina

urd urd-2 urd-3 urd-4 urd-5 urd-6 urd-7 urd-8 urd-9 urd-10 urd-11

7 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.