Himlen är oskyldigt blå när vi entrar gatan och går förbi grinden som talar om att detta är Chinatown, ni lämnar nu övriga London bakom er. För visst är det så, runt om i världen finns det en Chinatown i nästan varenda storstad, även i Lima men bara med ett annat namn, Calle Japon.

Så från Londons China Town till Limas Calle Japon så finns det ganska många olika varianter av kinamat att upptäcka. Stockholm har inget eget Chinatown (det beror och andra sidan på vad man menar, men ej i klassisk bemärkelse) men däremot ganska mer känd kinamat, den svenska kinamaten som är för att vara ärlig, känd för att vara rätt äcklig. När jag senast var i London i januari och i Chinatown där, ett av de mer kända, passade vi på att ta en buffé, tre för priset av två. Förväntansfull gick vi på färgsprakande gator med liv runt varje hörn som i slutändan ledde till att vi betalade 24 pund för 3, vad som skulle visa sig var ett ganska dyrt pris för en rätt medioker buffé jag lika gärna kunde fått i Sverige.

Är då det en ren myt att den svenska kinamaten är sämre och väldigt annorlunda eller var det bara ett olyckligt sammanträffande? Inte för att jag specifikt hatar svensk kinamat men mer att vi råkade på en kulinarisk avvikelse här i London som vi kunde sluppit om vi researchat lite.

Så vad är er åsikt om den svenska kinamaten vs den internationella? Var är den bäst?

Ikväll blir det pizza, inte heller det från Little Italy, utan söder.

Katarina

Foton från Londons  Chinatown.

”Londons Chinatown – färgsprakande  gator med liv och rörelse runt varje hörn”