Jag minns 90 talets London som igår

Jag formligen brister ut i ett galet, fritt och högljutt skratt när jag hittar dem, djupt nere i skolådan som stått undangömd under min barndoms säng i så många år. De där korten som betydde så mycket, som på den tiden jag fotade bara för att, utan att veta riktigt varför.

En liten kompaktkamera slank med i fickan in till skolan ibland och kom fram på lektioner och raster. Den hade en 36 rulle och när jag framkallade den hade jag ibland använt rullen två gånger och fått ofrivilliga dubbelexponeringar som var mer konstiga än konstverk.

Under julledigheten hittade jag den återigen, den där skolådan. Den slank med i bilen hem och jag stoppade snabbt in den i garderoben när jag kom tillbaka med tanken om att jag ska ta fram lådan någon gång och påbörja arbetet att fota av alla de analoga bilderna för digital användning.

Sommaren 98, mellan sjunde och åttonde klass, värmebölja och fish and chips i tidningspapper.

90 talets London

Det var sommaren 98 vi åkte till London, mamma, jag, fastrar och kusiner. Vi var där för att hälsa på min kusin Yiannis som jobbade som kock i London då. Jag var 13 år, skulle kanske fylla 14, minns inte riktigt. Jag hade robinfrisyr, platåsandaler och en kärlek till babyblått.

Vi spenderade dagarna promenerandes längs Londons gator, ätandes glass i värmeböljan och när vi blev hungriga, fish and chips i tidningspapper. Vi gick på London Dungeon och blev skrämda och på Madame Tussauds och blev förvånade över hur stor Sean Connery var i verkligheten. Vi åt dyrfika på hotell och kollade på rika shejker från arabland. Vi tvättade händer i guldkranar och gick samtidigt inte på toan på Harrods för att det var för dyrt.