Sedan jag började studera till journalist har jag har skrivit en hel del om konsumtion och överkonsumtion där jag både intervjuat modebloggaren bakom bloggen Modemanifestet, baserat på boken med samma namn av modejournalisten Sofia Hedström samt varit på en Miljökonferens för journalister om just konsumtion på Naturvårdsverket och intervjuat Åsa Ödman på Länsstyrelsen i Örebro, ansvarig rapportör för Konsumtion i Klimatprogrammet för Örebro Län.

Mitt intresse för hållbar konsumtion kom mycket tidigare och det tog fart i och med att jag läste boken modemanifestet. Den gjorde att jag fick upp ögonen för slit och slängsamhället och den överkonsumtion modebranschen hitintills ofta har inneburit. Boken fokuserar på att journalisten Sofia Hedström slutar shoppa i 365 dagar och på lösningar i form av remake av kläder man redan har och har tröttnat på. Den ger fyndiga och mycket enkla tips om hur man kan göra om kläder för att de ska få ett uppsving, där ett av de extremaste exemplen är att gräva ner plagget i marken en viss tid för att de ska få en fin och hålig patina.

Även om jag inte har utövat så många av de olika tips som finns i boken har den påverkat mig mycket. Sofia Hedström börjar sin resa till en mer hållbar vardag med att sluta shoppa i 365 dagar och skriver om de motgångar och smått roligheter som uppstår på vägen med trista trosor och svårigheter att hitta något att ha på sig i sitt jobb som modejournalist. Det är en mycket läsvärd och ganska kort bok som jag hade önskat var mycket längre! Men då finns ju Modemanifestet bloggen och alla andra bloggar som poppat upp därute med gör om och tips n trix till en mer hållbar stil.

Innan jul bestämde jag mig själv för att ändra så mycket som möjligt i mitt beteende och började med att byta ut mina tvätt- och skurmedel mot mer hållbara varianter. Än så länge har testat tvättnötter i två månader b.la och diskmedlet Ecover. Jag håller också på att byta ut smink och badrumsprodukter mot mer hud och miljövänliga varianter, har bytt mot Weleda Almond dagkräm och Urtekrams schampoo än så länge. Jag bestämde mig också för att dra ner på mitt klädhandlande, min och många andra modeintresserades stora last.

För de som inte känner mig eller kanske inte bara vet om, är jag en stor vintagefantast med en relativt vass ådra för att plocka ut bra och snygga secondhand plagg som jag sedan aldrig slänger, eller iaf hittills inte har slängt och min garderob innehåller allt från omärkta 60-talsklänningar till Marimekko 80-tal och kläder från 2000-talet som andra tröttnat på, som en fluffig Betsey Johnson klänning. Så en bit på vägen till en mer hållbar konsumtion har jag kommit.

Tänkte framöver göra en del inlägg om just min vintagegarderob för alla som är intresserade av detta och börjar i och med detta inlägg med mina handväskor.

Har inte så mycket kunskap om alla mina väskor men just denna har jag ärvt av min farmor. En hård modell som jag först tyckte såg allmänt tråkig ut. Den är lite äldre men jag vet inte riktigt från när den kommer. Man kan se att den är äldre på tyget på insidan samt limmet som har blivit gammalt, men den har samtidigt en lapp som säger ”made in china”. Jag skulle chansa på att den är från 80 eller 90-talet men den kan också vara äldre. Har egentligen ingen kunskap om just denna mer än att den finns i min garderob och att jag gillar den mer och mer med tiden.

Efter att ha publicerat inlägget fick jag följande meddelande av min mamma på min facebook (ni vet, numera ringer man inte utan facebookar allt av värde)

– Hej. Här kommer en uppdatering av den lilla ”hårda” väskan som Du ärvde av farmor. Väskan har jag köpt på en flee-market i Fort Lauderdale USA år 1990 och gav den som present till farmor. Jag var på konferens i USA o lyckades shoppa så mycket så att jag fick köpa mig en extra resväska innan hemfärden. Jag köpte också en handväska till mig själv. Undrar om Du ärvt väskintresset av mig?

– Ja mamma, jag har ärvt väskintresse, klädintresse och sminkintresse av dig, precis som alla andra döttrar gjort.

En brun väska i krokodilskinn som jag också ärvt av farmor med tillhörande penna, spegel och portmonnä. Lite finare än den förra och denna tror jag farmor använde när hon skulle vara lite extra fin. Skulle inte köpa en nyproducerad krokodilskinnsväska men just denna behåller jag på grund av att jag ärvt den.

En vintageväska i beige tyg med knappar/pärlor längst med kanten på locket. Tyget på insidan vittnar om att väskan är ganska gammal med dess ”papperiga” känsla.

Denna väska fyndade jag på en loppis i min hemby. En dam av finare börd har ägt den, men mer förtäljer inte historien.

En favorit i rött skinn som jag köpt på tradera. Fick punga ut några hundralappar men fick hem en väska i otroligt bra kvalité.

Min absoluta favorit på många sätt är min 80-tals Dior-väska, välanvänd men som fortfarande har charm. Tyget som är brokadmönstra är ett av mina absoluta favorittyger och just denna pärla är en av mina första vintageväskor som inhandlades för ett par hundralappar på tradera på grund av det dåliga skicket. Den är härligt blå på insidan och har Christian Dior Made in France tryckt i guld. Nedan följer lite historia om Christian Dior (såsom jag känner till den).

Christian Dior är kanske mest känd för sin ”New Look” som han lanserade 1947. Kollektionen mötte både ris och ros och bland annat Coco Chanel ansåg att det var ett steg tillbaka för kvinnan då kollektionen  var starkt influerad av ”the Belle epoque”, tidigt 1900-tal, där korsetter, vida kjolar och blommor/spets fortfarande var mycket viktigt. Ett obekvämt mode som enligt Chanel hindrade kvinnan. Men kanske var det just på grund av detta ”obekväma” mode som the New Look slog stort då trenden länge varit sparsmakat och enkel i sitt utförande till följd av krigstider och samhället och dess ”elit” var redo för glamour och flärd igen. Men det var inte bara Coco som protesterade utan många tidningar, bland annat en svensk tidning vid namn Textil och konfektion som gavs ut 1944-1971, kallade hans konfektion för oekonomisk och överflödig. Kan inte låta bli att fundera på hur the New Look skulle ha mottagits idag?

Jag själv är väldigt förtjust i Dior och har förutom väskan en kornblå (vintage)klänning, en brosch från 1964 och flera sjalar som jag ärvt av min mamma. Det var just för sjalar, parfym och strumpbyxan som Dior kanske blev mest känd och skälet till detta lär troligen vara att kläderna var extremt dyra för din tid men att just sjalar och strumpbyxor var lyxaccessoarer andra än de riktigt rika kunde ta sig råd med när de unnade sig det lilla extra. Diors vinstmaskin idag lär var Dior Homme, något överraskande.

En till Diorväska som inte är äkta. Den kostade för lite och är i för bra skick för att kunna vara en äkta Dior. Det är en klassisk Dior Sadler bag, med annorlunda mönster. Nu finns just Sadler bag i många mönster så det talar inte emot dess äkthet, men det gör priset och min magkänsla. Jag älskar väskan ändå och bär den ofta och till många olika outfits. Sadler bag ser ut som en sadel därav namnet med D:et som en stigbygel, där man sätter foten, och spännet/knäppet som man stänger med som den andra delen av stigbygeln.

Min dyraste vintageväska är nog min mini-chanel. Jag gav över 500 kr för den, och den är pyttig, men tycker den v var och är väl värd priset. Den har en mycket fin patina, ett läder som ännu tål mycket slitage och är i det klassiska chanel-rutmönstret. Den är blå på utsidan och röd på insidan och går att bära som magväska eller som handväska då axelremmen är löstagbar.

Den kanske mest kända Chanelväskan är 2.55 väskan som Coco designade i february 1955, därav namnet, då hon tröttnat på att bära runt på väskor i händerna. Hon inspirerades av soldaternas axelremsväskor och voila, väskan 2.55 var ett faktum. Den röda insidan sägs komma från den burgundyfärgade uniformen Coco bar i det kloster hon växte upp och det rutade mönstret ryktas häröra från flera källor, bland annat jockeys ridjackor (hästsport),  genom de blyinfattade fönster som fanns i klostret Aubazine eller från Cocos egna kuddar i hennes Parislägenhet, som för övrigt fortfarande står orörd sedan hennes död 1971. Väskan 2.55 räknas till en av de verkliga klassiska modellerna  i nivå med the Hermes Birkin Bag.

Gabrielle ”Coco” Chanel fick sitt namn Coco från att hon bara kunde sjunga två sånger. Hon jobbade innan hon blev känd modedesigner på Kabaréer, något man inte var stolt över på den tiden, och där sjöng hon och träffade rika män. Coco hade stort inflytande genom modeskapandet där hon 1921 lanserade Chanel no 5, den första parfymen av syntetiska doftämnen. Runt samma tid gjorde hon sig känd för det lediga ”manliga” modet för kvinnor där hon lanserade mer bekväma kläder för kvinnor än vad som tidigare erbjudits. Coco har betytt mycket för kvinnans befrielse där det ”lediga modet” inneburit mer frihet för kvinnan. Hon lanserade senare i sin karriär ett av de viktigast plaggen genom tiderna, Chanel-dräkten, den dräkt Jackie Kennedy bar den 22a november 1963, då hennes man, John F Kennedy, blir skjuten.

Cocos motto var ”Mode förgås men stil består” och är med säkerhet något att ta efter.

Lyssna gärna på P1s program om Coco Chanel som sändes i programmet Stil i augusti 2008. I programmet nämner man, om något kort, Cocos (eventuella) nazistvänlighet. Barbro Hedvall som skrivit boken Stil och Politik säger att hon hittar inget i Cocos värderingar som visar på att hon var nazist, men att hon var ”glad” i de tyska officerarna. Om det bara var kärlek till männen eller faktiska nazistvärderingar kanske vi aldrig får veta men intressant är ändå att Coco stängde ner sitt modehus 1939 och släppte inte någon ny kollektion fören 1954.

Var det bara för att Coco var uppretad på Christians Diors New Look och dess tillbakavridande av klockan för kvinnors mode (och frihet) som hon själv avbröt sin ”pension” eller ett tecken på att hon låg lågt under andra världskriget på grund av sin ”nazistvänlighet”?

Ja vem har påstått att modehistoria är tråkigt.

Katarina

Samsung NX 10, 16 mm fast vidvinkelobjektiv. Adobe Photoshop Lightroom 5.