Livet och bloggen
comment 1

T-shirt-tillverkning: Planet Money Makes a T-shirt

Textilindustrin är en av de industrigrenar som har störst miljöpåverkan och där den enskilda konsumentens val gör skillnad. I filmen, Planet Money Makes a T-shirt, får vi följa med en t-shirts resa från bomull till färdig produkt, en viktig film för den medvetna textilkonsumenten. 

Vi startar vår resa på bomullsfarmen. Där jobbar 13 personer och 26 maskiner. Bomullsodling är ett otroligt maskin-intensivt jordbruk där maskinerna delvis ”jobbar” ensamma, t ex plock-maskinen som endast programmeras för att sedan åka över fälten och ta upp den mogna bomullen, med en person bakom ratten som i sin tur knappt behöver styra maskinen. I USA har 90% av bomullen sitt ursprung i genmodifierade frön som skapats för att motstå bekämpningsmedel och producera mer bomull.

Farmen vi besöker har en årlig produktion av 13000 balar bomull, vilket motsvarar 9,4 miljoner t-shirtar. Trots den otroliga massproduktionen har bomullsodlarna I USA subventioner från den amerikanska staten, skattepengar (!), ifall en skörd skulle slå fel eller bomullspriserna sjunker samt får de en del direkta betalningar oavsett om de har en mycket bra skörd eller inte och även när de helt har lagt av med bomullsodling.

Den skördade bomullen vi följer lämnar sedan USA och exporteras till Colombia, Indonesien eller Bangladesh där textilierna tillverkas och färgas. I en enskild t-shirt är det 6 engelska mil (miles) av garn vilket motsvarar nästan en svensk mil av garn. Per exemplar! Det är ofattbart vad mycket garn det går åt till en t-shirt.

I filmen åker bomullen till en kill-shirt från USA vidare till Indonisien för tillverkning av tyg och färgning och sedan vidare till Bangladesh och den andra t-shirten som är till kvinnor åker direkt till Colombia. Arbetarna i Bangladesh och Colombia har samma jobb, men med en stor skillnad och det är lönen och det faktum att Bangladesh är mycket fattigare. I filmen möter vi Jasmine Aktar (oklar stavning) i Bangladesg som jobbar i textilindustrin, en av 4 miljoner personer. Hon jobbar 6 dagar i veckan och har en av de lägsta månadslönerna i världen, 80 dollar.

Mitt under produktionen av filmen händer något ödestigert. En textilfabriksbyggnad, känd som Rana Plaza, kollapsar och över 1000 person dör den dagen. Men i intervjuer med berörda personer om vad textilindustrin innebär för Bangladesh och om det handlar av rent utnyttjande av en population i nöd, är svaret ändå enstämmigt (obs! detta enligt filmen) och det är att vad som skulle vara värre än en textilfabriksolycka, är att textilindustrin helt lämnar Bangladesh.

Kvinnor är en dominant del av textilindustrin och det har en logisk förklaring i historien. Kvinnor har sedan den industriella revolutionen tog fart i England lämnat sitt fattiga liv på landet och jobb i lantbruken för att arbeta i industrin i staden, slippa vara en belastning för sin familj om de inte gifter sig och gör fortfarande det i Bangladesh.

Efter fabriksolyckan ökade trycket på industrierna att höja minimilönen och det har också skett, från 38 dollar i månaden till nuvarande 68 dollar. Detta var  långt ifrån vad fabriksarbetarna krävde, 104 dollar och Bangladesh är därför fortfarande det land med lägst minimilön, med Indien tätt efter på 71 dollar.

När t-shirtarna är färdigsydda i Bangladesh skickas de tillbaka till USA genom containrar på båt och det tar ca en vecka. När de når USA lastas de i hamnen om till lastbilar och sedan till tåg. En container håller upp till 83.000 t-shirtar åt gången och kostnaden för containertransporterna är mindre än 1 dollar per t-shirt vilket är skälet till att tillverkningen av kläder har globaliserats i den omfattning som den gjorts.

Efter att ha sett filmen har man fått en förståelse för produktionsvägen av ett klädesplagg och att det är möjligt att köpa t-shirtar som inte kostar mer än 50 kr, med tanke den höga produktionen av bomull som är genmodifierad, de låga skeppningskostnaderna och minimilönerna i Bangladesh. Men man får i filmen också möta människorna bakom t-shirten, bakom den genmodifierade bomullen och de låga minimilönerna. Människor med drömmar, som jobbar för att komma någonstans i livet, precis som vi. Ja just det, precis som du och jag!

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.